Till teckningen.
et var rysligt kallt. Det började också bli mörkt sista aftonen på det gamla året, det var nyårsafton. I mörker och köld gick en liten flicka omkring på gatorna i den stora staden. Hon var fattig, den lilla; hon hade hvarken strumpor eller skor. Fötterna voro röda och blå af kölden, och hon skyndade utefter gatorna för att sälja tändstickor.
På morgonen, när hon gick hemifrån, hade hon visserligen haft ett par träskor på fötterna. Men de voro så stora, att hon tappade dem, när hon skyndade öfver gatan undan ett par vagnar, som körde så rysligt fort. Där gick nu den lilla flickan på de nakna små fötterna och frös så förfärligt. Ingen hade på hela dagen köpt af henne eller gifvit henne en slant. Hungrig var hon och såg betryckt ut, den lilla stackarn. Snöflingorna började nu också falla och lade sig som stjärnor i hennes lockiga hår, men den ståten tänkte hon inte på. Ut genom alla fönstren lyste ljusen, det såg så varmt ut därinne i de vackra rummen, och så luktade det så rart af steken ända ut på gatan. Det var ju nyårsafton. Det tänkte hon på.
Borta i ett hörn mellan två hus satte hon sig och kröp i hop. De små benen hade hon dragit upp under sig, men hon frös nu ändå mer, och hem tordes hon icke gå, då hon icke sålt några tändstickor och icke fått ett enda öre. Hennes far skulle slå henne. Kallt var det också där hemma. Visst var det tak öfver hufvudet, men vinden pep ändå in från alla håll, fastän det var stoppadt halm och trasor i de största springorna.
Den lillas fingrar voro nästan döda af köld. Hur en liten sticka skulle värma och göra godt. Hon tog en ur asken, "ritsch!" hvad den sprakade, hvad den brann! Det var en varm, klar låga, då hon höll handen omkring den. Det var ett underligt ljus. Flickan tyckte, att hon satt framför en stor kakelugn med blanka messingsluckor. Elden brann så härligt, värmde så godt. Nej, hvad var det?
DEN LILLA FLICKAN MED TÄNDSTICKORNA.
Den lilla sträckte ut fötterna för att värma också dem, då slocknade lågan. Kakelugnen försvann,--hon satt med en liten stump af den utbrända tändstickan i handen.
En ny blef tänd. Den brann, den lyste, och där skenet föll på väggen, blef denna som ett flor. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukadt med en glänsande hvit duk, med fint porslin, och härligt doftade den rara steken, garnerad med sviskon och stekta äpplen. Och hvad som var ännu härligare: steken hoppade ned från bordet och kom rätt fram till henne, den fattiga flickan. Då slocknade stickan, och blott den kalla stenväggen syntes.