Hon tände en ny. Hon tyckte sig då sitta under den präktigaste julgran. Den var större och vackrare, än den hon sett hos grosshandlarns på julaftonen. Tusen ljus brunno på de gröna grenarna, som böjde sig under tyngden af äpplen och den raraste konfekt. Hon sträckte bägge händerna i vädret,--då slocknade tändstickan. Hon såg de många julljusen stiga allt högre och högre, hon såg, att de voro himmelsklara stjärnor, som gnistrade. En af dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himmeln.
"Nu dör någon", sade den lilla, ty gamla mormor, hvilken var den enda, som varit god mot henne, men nu var död, hade sagt: "När en stjärna faller, går en själ upp till Gud."
Hon tände åter en sticka. Den lyste rundt omkring, och i skenet stod den gamla mormodern så klar, så strålande, så mild och härlig.
"Mormor!" ropade den lilla, "tag mig med! Jag vet, att du är borta, när strykstickan slocknar,--borta liksom den varma kakelugnen, borta såsom steken och den stora härliga julgranen." Hon strök hastigt eld på alla stickorna i asken. Hon ville riktigt hålla mormor kvar. Och stickorna lyste med sådan glans, att det var som om solen gått upp. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor. Hon lyfte den lilla fattiga flickan upp på sin arm, och de flögo i glans och glädje så högt, så högt, att där var ingen köld, ingen hunger, ingen ängslan,--de voro hos Gud.
Men i hörnet vid huset satt i den kalla vintermorgonen den lilla flickan med det lockiga håret. Ett leende lekte på läpparna, hon var död, men log ändå åt de människor, hvilkas ömkan och barmhärtighet kom för sent. "Hon har velat värma sig", sade man, ty hon höll ännu de afbrända tändstickorna i handen. Men ingen visste, huru mycket vackert hon hade sett, och i hvilken glans hon följt gamla mormor in i nyårsglädjen. Efter C. Andersen.
För våra allra minsta.
Med två teckningar.
illan skulle ut och åka, och hennes två bröder voro hästarna, och "stora" syster var "sällskapsdam".