on hade åldrats mycket under denna enda natt, men det fridfulla uttrycket i hennes ögon visade, att hon till slut villigt lämnat sitt barn i frälsarens händer och nu kunde om än med bäfvande hjärta och tårfyllda ögon saga: "Ske din vilje, min Gud!"
Plötsligt kom hon ihåg Anna. För sorgen öfver det ena barnet hade hon alldeles glömt det andra. Men när hon kom fram till sängen, fann hon Anna i lugn sömn. Vanmakten hade vikit för en välgörande slummer.
Hela byn visade fru Henriksson ett varmt deltagande i hennes stora sorg. Men man klandrade baronen, som icke föranstaltat om att drifvarne fått sig ett ordentligt middagsmål efter den ansträngande jakten, innan de anträdde hemfärden i yrvädret. Det var därför ej heller underligt, menade man, att gossen dukat under, isynnerhet som han hade tagit miste om vägen.
Några dagar därefter bäddades Frits ner i den mörka grafven. Han följdes till sitt sista hvilorum af de flesta af grannarne, och den gamle gudfruktige pastorn höll ett gripande tal öfver orden: "Kärleken upphör aldrig". Han visade, huru kärleken kommer från Gud, som själf är kärleken, och huru denna makt kan utveckla sig i ett litet människobarns hjärta och drifva det ända in i döden.
Därefter påminde han om den dödes sista kärleksgärning, och huru han ville arbeta för att skaffa sin sjuka syster hälsa och kraft. Om också detta hans försök varit blott ett barnsligt tilltag och det ville synas som om han offrat sitt lif förgäfves, så finge man ej glömma, att ännu lefde en Gud i himmelen, som sett hans uppsåt, och hvilken ännu i dag kunde göra under.
Med en varm bön om att Herren måtte trösta de sörjande, hvilkas ende son och broder han var, slöts den gripande akten. Intet öga förblef torrt och intet hjärta oberördt af de enkla, hjärtliga orden. Under tystnad anträddes hemfärden.
Då stannade en vagn utanför kyrkogårdsporten. En herre steg ur och gick fram till pastorn, som just stod i begrepp att lämna kyrkogården.
"Baron!" hviskade folket och betraktade nyfiket honom och den praktfulla kransen, som han lagt på gossens graf.
"Han vill godtgöra, hvad han brutit, genom att säga några vackra ord och skänka en storartad krans", hviskades det bland de närvarande. "Men därmed kan han inte återskänka den döde lifvet eller trösta den stackars modern."