Emellertid troppade folket af och kyrkogården blef småningom tom. De båda herrarne, som under djup rörelse stannat vid den öppna grafven, vände nu också långsamt tillbaka mot kyrkogårdsporten. Där tog baronen med ett kraftigt handslag farväl af pastorn. Sedan yttrade han ett par ord till kusken, steg därpå upp i vagnen och några ögonblick senare stannade han vid den gamle doktorns bostad. Baronen gick in, men kom efter några ögonblick tillbaka tillsammans med doktor Werner. Båda herrarne togo plats i vagnen, som nu rullade vidare, längs den knaggliga landsvägen, fram till det minsta huset i byn.
* *
*
Där satt fru Henriksson vid sin dotters säng, försänkt i djup sorg. Annas onda hade förvärrats genom sinnesrörelsen, och nu låg hon där med feberheta kinder och glänsande ögon.
Modern hade i dag stannat hemma hos henne. Hon kunde ej besluta sig för att följa med till kyrkogården för att se sin älskade gosse, som alltid var så full af sprittande lif, bäddas ner i den mörka grafven. Sedan hon lagt honom i hans sista hvilobädd, kände hon det, som om han ej längre tillhörde henne, och hennes enda tröst var det vissa hoppet, att hon en gång skulle få möta honom och hans förut hemgångne fader i de eviga boningarna.
Därför hade hon också i dag stannat hemma hos sitt sjuka barn, som ännu behöfde henne, och nu sutto de båda och talade under tårar om honom som de förlorat.
De voro så upptagna af sin sorg, att de icke märkte, huru en vagn stannade utanför deras lilla stuga. Först när dörren öppnades och baronens gestalt syntes bakom den gamle doktorn, for fru Henriksson upp. Hon sträckte liksom afvärjande ut händerna och i hennes hjärta rörde sig plötsligt en känsla af bitterhet emot den man, hvilkens vårdslöshet på sätt och vis varit vållande till hennes gosses död.
Då gick baronen fram till henne och sade under djup rörelse med bedjande röst: "Fru Henriksson, i dag kan ni icke förlåta mig, det inser jag väl, men en annan gång hoppas jag ni skall göra det. Låt mig nu blott säga er, att det gör mig outsägligt ondt, att denna olycka skulle inträffa. Kunde jag göra det skedda ogjordt, skulle jag vilja gifva mycket därför."
Trots sin sorg och sin bitterhet kunde icke fru Henriksson undgå att märka den varma ton af äkta deltagande som ljöd ur baronens röst. Hon kunde därför icke längre vredgas utan räckte honom handen och sade med tårkväfd röst: "Jag vill gärna förlåta er, herr baron, men ni vet inte, huru mycket jag förlorat".
Baronen fattade tacksamt den framsträckta handen. "Tack, fru Henriksson", sade han. "Nu vill jag blott bedja er om en sak. Pastorn berättade mig, att er gosse offrade sitt lif för sin syster. Detta offer skall icke hafva gifvits förgäfves. Låt nu mig hjälpa till att hans önskan må uppfyllas. Jag vill bekosta er dotters vistelse på sjukhuset i staden. Herr doktor Werner har sagt, mig, att det ej är omöjligt att hon kan bli återställd, om hon får komma under lämplig behandling af en skicklig läkare. Därför ber jag er än en gång: låt mig uppfylla er gosses sista önskan, res ni själf med er dotter till hufvudstaden och stanna hos henne där, till dess hon blifvit fullt frisk. Det är ju så, herr doktor", tillade han vänd till denne, "ni tror ju, att hon kan blifva fullt återställd?"
"Ja visst, ja visst, herr baron", skyndade den gamle liflige herrn att försäkra. "Om vi bara få Anna under den berömde professor E:s vård, kan hon vänta att bli frisk på några månader."