Hon vann seger.
Berättelse af Anna H——m Preinitz. Med 3 teckningar af Elsa Hagström.
En tolfårig, spenslig flicka ilade skogsstigen framåt med snabba steg. Det var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde henne. Hennes ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i mossan och grät, som om hennes hjärta skulle brista.
»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma, hvarför skulle du dö ifrån mig!»
Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo som långa, mörka skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam? Hvarför fanns det ingen, som älskade henne? Vinden susade i trädens kronor, och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så började solen att lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en skymt af den vackra aftonhimmeln.
—Ingen som älskar mig——jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast de snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond. Men allt efter som hon blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus visste allt, och så föll hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och rena mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag skall gå, ty jag har ingen annan än dig.»
Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon gått igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll öfver skogen, och vinden saktade af och det blef så tyst och stilla.