Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade icke ämnat vara hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp behöfdes, och säkert var han icke heller angelägen att få den gossen in i sitt rum.
Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens besök—hans unga hustru hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i lifvet, men två små grafvar på kyrkogården påminde henne, att hon hade någon i himmelen, som kunde kalla henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och så gjorde hon äfven denna gång. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gå upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig in i badrummet. Han kom, trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda rösten, som hade kallat på honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och såg på henne.
"Sitt ned nu, min gosse", sade hon.
Han satte sig.
"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?"
"Jag kan inte bli snäll."
"Hvarför det?"
"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor."
"Men kan du inte försöka?"
"Jag vet inte."