"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern.
"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?"
"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag ville önska, att du icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte blifva lika god och kärleksfull som hon var."
Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef farmor kallad Eva?"
"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta det?"
Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga berättelsen om Adam och Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit henne att tycka, att det var mycket ledsamt att kallas Eva. "Ack, mamma", sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?"
"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern.
"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit i hennes ställe", sade fadern.
"Åh, pappa, hur kan du tro så illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min lilla rara mamma skulle då säkert varit klokare, och jag—ja, jag skulle inte heller gjort det. Jag är så ledsen att jag heter Eva. Jag sade det till lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig."
"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern. "Men kom ihåg också hvilket löfte Eva fick—hon skulle få blifva stammoder åt honom, som skulle krossa ormens hufvud, vår dyre frälsare."