Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon kunde glömma, att hon hette Eva.
Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde en liten trädgård. Träden voro ännu ganska små, men när de på våren knoppades och blommade, blef det stor glädje i hela familjen. Eva sprang hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron och äpplen, som hon skulle få på hösten.
"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan körsbär."
"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern.
Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda körsbär, nu måste vi sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få smaka dem."
Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och—mycket riktigt—bären blefvo småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären, liksom fadern hade gjort, och det var och förblef sexton. Eva var mycket beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo naturligtvis icke så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många andra saker än på körsbären.
Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna tilllät henne taga dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra, lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos Eva.
"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en dag.
"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna först, och så vill pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen skall taga bort dem."
(Forts.)