Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på huru han skulle kunna skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte visserligen göra efter det som han såg sina kamrater göra, och så kom han då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis komma i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både läsning, räkning och skrifning.
Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen.
Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa augustikvällen hölls där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd trumman, och de olika afdelningarna marscherade till sina sofrum.
När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en häftig hemlängtan öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster Maria om kvällarna brukade läsa just den psalm, som nyss sjungits af de många gossarne därnere:
"När allt omkring mig hvilar,
till dig min ande ilar
O, Gud, och lofvar dig.
När världens larm försvinner
och jag mig ensam finner,
Är du, barmhärtige, när mig.