När mörker jorden höljer
och all dess prakt fördöljer
Jag till ditt rike ser.
Jag ser det kring de dina
af nåd och sanning skina
Uti ett ljus, som ej går ner."
Och så gömde han ansiktet i händerna och grät.
Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt för sina egna snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta. Men öfverallt omkring honom var det tyst, och blott de lugna, djupa andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men vid foten af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet.
Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller—var de en skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han nyss tillsammans med sina kamrater bedit?
Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige gossen, som kvällen förut hade mött honom vid stationen.