"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen icke tillåtet att prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag förstod, att du kände hemlängtan."
Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh nej", sade han tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte."
Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty han kände huru han rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade.
"Inte?—Hvarför grät du då?"
"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig som på ett underdjur från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället för 'häfte', så skratta de åt mig, och allesammans kalla mig 'Huber' eller på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom hemma."
"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre leende. Men han tillade godmodigt: "Jag vill gärna kalla dig Kristel, om du önskar det—eller hur?"
"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad heter du då?"
"Steffen heter jag.—Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt Steffke."
"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?"
"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.—Men godnatt nu, Kristel, sof godt."