Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den natten med tårar i ögonen—den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt hem, den andre af saknad efter ett hem, som han aldrig ägt.
Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad. Kristels tacksamma hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans kamrat förstått och tröstat honom i hans första svåra sorg därute på den främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel—och det gjorde han hvarje dag—så läste han där på första bladet de ord, som hans mor skrifvit:
"Guds änglar från vår barndomsdag
Oss skydda och bevara."
Och då tänkte han alltid på Steffen.
Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med de djupt liggande ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god, präktig gosse, öppen och redbar, gudfruktig och trofast som guld. Och det är mera värdt än all yttre skönhet.
Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så beklämd. Lärare och kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han sig också lycklig och väl till mods. Visserligen kommo ibland dagar och timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den plötsligt komma öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken springa in i en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det aldrig länge, förrän Steffen oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta honom.
"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit sina tårar fritt lopp, "jag kan aldrig glömma mitt hem."
"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore icke värd att äga ett sådant."
"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem."