Hvad var nu att göra? Det blef intet annat öfrigt än att vänta, till dess någon kom och gick vägen fram ifall denne ville vara så god och hjälpa honom upp med säcken. Det var dock ej många, som vandrade denna väg, och så måste Booker vänta länge, länge, flera timmar, snyftande af ångest, tills ändtligen en barmhärtig vandrare uppenbarade sig på olycksplatsen och befriade honom ur hans nöd. Att han fick stryk när han kom hem och hade dröjt så länge, förstås af sig själft. Så blefvo dessa vandringar, som Booker måste företaga allena, för honom till förfärliga kval.
Men en stor glädje hade Booker redan då. Han fick ofta följa med sin husbondes små flickor till skolan och bära deras böcker. Vid dörren böjde han sig framåt och såg små gossar och flickor, som sutto på skolbänkarne och läste. De lyckliga! Att få gå i skolan eller komma i paradiset, det betydde detsamma för Booker.
En dag kort före solens uppgång väcktes den lille gossen af en högljudd bön, som hans mor framstötte, där hon låg på knä framför sin bädd. Om också läsning och skrifning var förbjuden för negrerna, så kunde dock ingen hindra dem att bedja. Och det bads mycket och innerligt till Gud bland dessa olyckliga slafvar. Gudstjänster och bönemöten hade de också om söndagarna, och äfven om hvardagskvällarna, sedan de slutat sitt ansträngande arbete, hördes bön och sång från slafvarnes eländiga kojor. Och om också deras svarta predikanter själfva ej kunde läsa eller tala riktig engelska, så voro de dock för det mesta uppriktiga, ödmjuka kristna och förträffliga talare. Det rådde för öfrigt mycken fromhet bland slafvarna.
När Booker denna morgon väcktes af sin moders bön, lyssnade han ifrigt och förnam ungefär dessa ord, som åtföljdes af suckar och tårar: "O, Gud, gif nordstaternas härar seger och mina barn friheten!"
På detta sätt hörde gossen första gången talas om kriget, som brutit ut mellan nord- och sydstaterna och på hvars utgång fyra millioner slafvars öde berodde. Hvilken ofattbar tanke! Att varda fri, icke slaf längre, icke mer tillhöra någon herre utan få vara sin egen herre—borgare i någon liten stad—erhålla familjenamn—få skrifva in sina barns födelse- och dödsdagar liksom de hvita—och icke mer behöfva stå och se på huru de kära små obarmhärtigt rycktes ifrån dem och såldes långt, långt bort! Underbara, saliga hopp!
Man kan förstå den oerhörda spänning, som denna tid härskade ibland de svarta, och dock fingo de icke gifva den luft. Underrättelser om kriget meddelades dem naturligtvis aldrig, i synnerhet sedan sydstaterna, som ju stredo för slafveriets bibehållande, förlorade den ena drabbningen efter den andra. Men slafvarna visste om detta ändå utan tidningar och telegrafiska meddelanden. Det är ett klokt folk, de svarta, de hade inrättat en slags apparat, som de kallade vinbergstelegraf. Med tillhjälp af vinrankor, blad och blommor berättade hvarje slaf, som lyckats uppsnappa någon underrättelse antingen vid middagsbordet eller på väg till staden, för sina vänner och olyckskamrater nyheter, fulla af hopp om befrielse.
(Forts.)
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?