De små barnen, som ej ännu kunde arbeta, tillbragte dagen med att krypa omkring på alla fyra, så att folket snafvade öfver dem och därvid ofta trakterade dem med en spark. Voro de icke kraftiga nog för att tåla vid ett sådant lefnadssätt, så fingo de dö, och ingen människa frågade efter dem utom deras föräldrar, för hvilka deras små voro lika kära som de hvita barnen för deras far och mor. Men dessa stackars svarta slafvar hade ej mycken tid att sörja; de måste från tidigt på morgonen till sena aftonen arbeta hårdt och träget. Och så snart barnens lemmar vuxit till något, gick det för dem som för deras föräldrar.
Mången gång när de små tumlade om vid någon bomullsplantering eller lekte med en träbit och några stenar—riktiga leksaker ägde de aldrig—sågs där någon främmande man, som uppmärksamt betraktade dem. Följande dag hade vanligen barnskaran, som nyss så muntert lekte i solskenet, krympt tillsammans rätt betydligt.
"Hvar är Billy och Bob och Willie, mamma?" kunde då något annat litet negerbarn fråga sin mor.
Denna svarade sakta med en rysning, i det hon gaf den lille frågaren en hastig smekning: "Farit till Georgia eller till södern".
Vidare förklaringar gåfvos icke, men de förstodo väl svaret, de stackars små negerbarnen. Att blifva såld till Georgia i sydstaterna var detsamma som att få arbeta under tropikernas brännande sol, där slafvarnes lott var mycket hårdare och deras lif icke mera värdt än ett skott krut.
Några dagar efter dessa hemlighetsfulla skilsmässor gingo några af slafvinnorna omkring med förgråtna ögon. Det var de försvunna barnens mödrar. Annars talade ingen därom mera.
Men äfven på deras födelseort fingo barnen så fort som möjligt arbeta strängt. Booker, vår lille vän, måste mycket ofta föra säd till kvarnen—en stor säck kastades upp på hästryggen.
"Nu går du så raskt du kan och skyndar dig hem, förstår du", så lydde den stränga befallning han fick.
Lydigt fattade gossen hästen vid tygeln, glad och stolt öfver sitt uppdrag. "Snart skall jag vara en man", sade han för sig själf, "eftersom redan en häst och en säck med säd anförtros åt mig."
Men ack, den fröjden varade icke länge. Vid ett gropigt ställe på vägen snafvade hästen och—pang—där låg säcken på marken. Med användande af alla sina krafter försökte den lille mannen att lyfta upp sin börda på hästen. Men det lyckades honom icke—säden vägde två gånger så mycket som han.