Jag kom att tänka på detta, då jag såg den här lilla ensamma tösen sitta med en oskrifven tafla i knät och med räkneboken bredvid sig på golfvet. Nu för tiden "stoppas" räknekonsten och alla andra ämnen i barnen och själfverksamheten tages litet i anspråk. Men det vill ändå inte gå att följa med för alla. Vi skulle dock vilja säga till den här lillan och alla hennes likar, som inte med ens kunna fatta och förstå räkneuppgifterna: Fäll bara inte modet, det är alls inte så svårt, som det i början ser ut! Håll ut och lär litet om sänder, så ljusnar det snart och då blir man förvånad öfver, huru enkelt det i själfva verket var, det där som syntes vara en så svår uppgift.
J. B. G.
Från slafbojor till frihet.
Af Ad. Hoffmann.
Det var år 1858 någon dag, som icke så noga kan bestämmas, som en liten negergosse föddes i staten Wirginia i Amerika. Svarta människor voro då för tiden i de flesta af Amerikas sydstater helt enkelt sina hvita bröders slafvar. De tillhörde dem liksom kor och hundar eller redskap tillhöra sina ägare, och deras belägenhet var nästan alltid mycket eländig. Den lille Booker—så kallades den lille gossen vid sin födelse—var sina föräldrars tredje barn. Men modern måste ensam uppfostra honom, emedan fadern tillhörde en annan slafägare och arbetade i saltgrufvorna långt bort från de sina.
Det kunde icke heller bli tal om någon verklig uppfostran. Bookers stackars mamma var slafvinna, och ehuru hennes herre icke hörde till de värste, så hade hon det dock svårt nog. I sin lilla koja, som blott var fjorton fot lång och tretton fot bred, måste hon koka mat åt alla slafvarne på plantagen. Och hon hade ingen spis—sådan lyx ansåg man öfverflödig för en stackars slafvinna—utan hon fick göra upp eld på bara marken, hvarvid hettan och röken oftast voro alldeles odrägliga. Fönsterna voro små hål i väggen utan glas, där regn och blåst obehindradt trängde in. I ett hörn på en hög af trasor var moderns och de tre barnens lägerplats.
Huru gärna hade icke den stackars slafvinnan velat sörja bättre för sina barn, om hon kunnat! Hon önskade så innerligt, att de fått lära något—att hon kunnat åtminstone lära dem att vara arbetsamma och renliga, men det var omöjligt. Då för tiden var det vid strängt straff förbjudet för negrer att lära sig läsa eller skrifva.
Något familjelif fanns det egentligen icke ibland dem; aldrig sutto de tillsammans omkring bordet vid måltiderna, utan om de stackars små svarta bytingarna blefvo alltför hungriga, så att de gräto efter mat, kastade man åt dem en bit alldeles som åt hundar.