Midnattssolen från Haparanda kyrkby öfver staden Torneå.
Vid svenska sidan finnes ett litet anspråkslöst trähus, där en tullvaktmästare håller utkik på från Finland kommande passagerare. Midt på bron är uppfördt ett litet träskjul, och här sitter en kvinna, som fordrar 5 öre eller också 7 finska penni af hvar och en som går öfver bron. Vi lämnade våra 5 ören vid fram- och återmarschen. Vid finska ändan af bron är uppfördt ett mera prydligt vakthus och där är för säkerhetens skull en grind och dito staket, som spärrar vägen. Där satt utom den finska tulltjänstemannen äfven en rysk gendarm och bligade vänligt på oss. Här finnes därjämte en rysk platsmajor, som väl skall försvara Torneå för svenska angrepp. Han hade långt skägg, var själf mycket kort, såg bister ut, men var utan tvifvel en mycket vänlig man. Vi gingo förbi hans hem, där han satt i skjortärmarne vid de öppna fönstren. En af vårt sällskap samspråkade med honom genom fönstret och frågade om vi finge se på den rysk-katolska kyrkan. Detta beviljades så mycket mer som den stod under reparation. Det var en mycket liten kyrka, kunde lika gärna ha varit en vattenkiosk eller ett stånd, om ej det kristna korset lyst på de små kupolerna. Den var så liten, att det yttre rummet, det heliga, väl knappast rymde 30 personer stående, några sittplatser finnas ej. Det allra heligaste, det inre rummet, var ännu mindre. Dit in hade vi ej kommit, om ej helgonbilderna och all annan grannlåt varit utflyttad och en vanlig målare därinne varit sysselsatt med att omstryka tak och väggar. Någon Guds ords predikan förekommer ej i denna kyrka. Man gör korstecknet och bugar sig för helgonbilderna, lyssnar till mässan eller sången samt blir stänkt med vigvatten och får känna doften af rökelsen. Däri består deras gudstjänst.
TORNEÅ JÄRNVÄGSSTATION.
Själfva Torneå stad förefaller att vara liten och efterblifven. Under det sista året har dock byggnadsverksamheten tagit fart, sedan det finska järnvägsnätet 1893 nått fram till Torneåälf midt emot staden, som står i förbindelse med järnvägen genom en ångfärja. Här på älfstranden voro ett större antal nybyggda hus och flera voro under uppförande. Så skulle nog det lilla Haparanda också börja växa sig stort, om det ändtligen finge järnvägen dragen till sig från Morjärf, där den nu slutar och står där undrande och spörjande, hvarför den icke kan få komma till Haparanda.
Så begåfvo vi oss till Torneå stads gamla kyrka, som varit gudstjänstlokal under många århundraden under svenska väldets tid. Kyrkan är af trä, närmast liknande Nysunds gamla kyrka i Värmland. De ryska kejsarnes porträtt prydde väggarna, men äfven de svenska konungarnes Karl den XII:s och Gustaf III:s proklamationer sutto där kvar under glas och ram, såsom de än i dag bevaras i våra gamla, icke restaurerade kyrkor.
Det var för öfrigt icke mycket att se här. Vi gingo in i en liten krambod för att köpa oss ett minne från Finland. Men här fanns mest en massa japanska artiklar. Jag frågade med förvåning, hvarför de förde en sådan myckenhet japanska saker, då ju japanerna under de sista två åren tillfogat Ryssland så många nederlag? Bodfröken svarade med en så stark betoning på hvarje ord och en så genomfinsk brytning: "Det är inte vi, som lidit de nederlagen". Med "vi" menade hon naturligtvis finnarne, som från början till slut varit emot kriget med Japan, men som af sin öfverherre Ryssland kommenderats att offra både penningar och folk till detta olyckliga krig.
Det var med vemodiga tankar vi lämnade det lilla Torneå och Finland, som för 97 år sedan genom svenske mäns oduglighet och förräderi slets från Sverige för att läggas under Ryssland. Vi gingo ned mot den bräckliga, långa träbron. Den finske tullvaktmästaren öppnade artigt sin grind för oss och den ryske gendarmen bligade vänligt på oss. Ungefär midt på bron, där gumman i sin lilla stuga fordrade 5 öre af oss för att få passera, går gränsskillnaden mellan Sverige och Finland-Ryssland. Ett stenröse här och hvar och längre norrut en stenpelare utmärker gränsen. Så voro vi åter i Sverige för att snart säga farväl till våra vänner i Haparanda och till den väna bygd vid Torneälfvens strand, hvars skönhet och bördighet gjort på oss ett så djupt intryck, och hvars betydelse för Sverige vår regering och riksdag ännu knappast beaktat.
(Forts.)
