Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Detta ståtliga namn hade han gifvit åt en gammal packlår, från hvilken han tagit bort locket och spikat upp några bräder såsom hyllor, och där han gömde alla tryckalster, som föllo i hans händer.
Det var år 1872. Booker var nu fjorton år gammal. Han hade af sin ringa lön sparat ihop en liten summa, som skulle räcka åtminstone till en del af resan.
"För resten är jag ung och stark och kan genom arbete under vägen förtjäna litet till natthärberge eller en bit bröd ibland", sade han till sig själf. "Gud skall nog hjälpa mig att nå mitt mål på ett eller annat sätt."
Han anförtrodde alla sina förhoppningar åt sin goda moder.
"Du går en vågsam stig, min gosse", sade hon, "och mitt hjärta är oroligt, då jag nu nödgas skiljas ifrån dig; men vi vilja ej hindra dig. Gud vare med dig!"
När arbetarne i salt- och kolgrufvorna hörde, att en af dem hade någonting så stort i sinnet, lade de i dagen ett rörande deltagande och en stolt glädje. Många af dem kommo för att säga farväl till den unge resenären, och de som kunde, ville gärna gifva honom något minne med på resan. Några gåfvo honom litet mat, andra några slantar eller en bomullsnäsduk eller något annat nyttigt föremål.
Och dock, när Booker på hösten 1872 omfamnade de sina för sista gången och sade dem farväl, då förfogade han icke öfver stor packning. Alla hans ägodelar fingo bekvämt plats i en röd påse, som han bar på ryggen.