Söndagsskoltext för den 3 Sept.

2 Mos. 2: 1-10.

Minnesvers: Es. 43: 1 b, 2 a. Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig.

N:o 35
31 Aug.		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.
Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.		31 årg.
1905

Moses födelse och barndom.

2 Mos. 2: 1-10.

Gamla förbundets störste man föddes i Egypten under förtryckets svåraste tid. Hans ömma moder fruktade hvarje dag att konungens knektar skulle uppsöka barnet för att kasta det i älfven. Hon dolde sitt barn så godt hon kunde, men slutligen kom en tidpunkt, då hon ej längre kunde fördölja det. Då tänker modershjärtat ut en djärf plan, hon anförtror detta barn åt Guds bevarande kärlek. Den lilla rörkistan kunde ej erbjuda någon trygghet mot nilkrokodilerna, hvilka fordom liksom nu äro Nildalens farligaste rofdjur. En rörkista är en farkost utan styre, men vid detta tillfälle var Gud styresman och han ledde rörkistan just till det präktiga marmorhus, hvarest Faraos dotter brukade bada. När prinsessan fick se den lilla kistan och kanske äfven hörde det lilla barnets jämmer, fick hon den sköna tanken att blifva en moder för detta värnlösa, öfvergifna barn. Så kom moderns tro icke på skam och det underbara hände, att räddarinnan var medlem af den konungaätt, som utfärdat befallningen att döda de små barnen. Ett ädelt kvinnohjärta hade bedt till Gud för detta barn och en annan lika ädel kvinna öppnade sin famn och sitt hem för den lille. Herrens afsikter med barnet anade ingen af dem, men de fingo utföra det stora verket att till Guds tjänst uppfostra det utvalda redskapet till Israels räddning.

Älskade barn, huru underbart är det ej, att ett enda litet människobarn kan hafva inflytande på ett helt folks framtid och hela dess kommande historia. När Gud så vill, kan han göra något stort af ett litet fattigt barn. Icke veta vi, hvilken framtid Herren har beredt barnen, men det veta vi, att hvarje barn är kalladt att vara en medlem i Guds rike. Ett barn, som håller på att förgås i syndens ström, det kan räddas för att varda en Guds tjänare. Ett barn, som vid sitt inträde i världen mötes af ömmaste föräldrakärlek och omvårdnad, bör fostras för det himmelrike, där ingen synd skall vara. Det bör framför allt få blicken därpå att det är Jesu tillhörighet.

Jag vet ej, om det genast synes så mycket, hvad föräldrabönen och tukten uträtta, men det kommer att visa sig en gång, att bättre arf från barndomstiden för ingen med sig ut i lifvet än en god uppfostran. Och god är endast den uppfostran, som fostrar de små för det, som Gud har ämnat dem till: medborgare i Guds rike.