Under fredagsförmiddagen hade vi sett oss litet omkring i staden och dess närmaste omgifningar. Själfva staden är liten med omkring 3,000 invånare, men den är vacker. Husen ligga inbäddade i sina trädgårdar, gatorna äro icke stenlagda men rena och väl hållna samt skära hvarann i räta vinklar. Kyrkan är af trä och synnerligen väl inredd. Här finnes ett femklassigt läroverk, en präktig folkskola samt ett läroverk för flickor. Staden visar tendenser att vilja växa i folkmängd och affärsverksamhet, och om blott en järnväg blir dragen hit ned från Elfsbyn vid norra stambanan, komma väl ljusare tider för Piteå i mer än ett afseende. Friskare vindar från Herrens ansikte förbidar ock den lilla troende skaran, som vi lärde känna och värdera under vårt korta besök där.
Piteå har under tidernas lopp haft att kämpa med stora svårigheter och många olyckor ha hemsökt den. År 1621 fick den sina första privilegier af Gustaf II Adolf. Den byggdes då invid sockenkyrkan en half mil längre in i landet. Den orten kallas nu Gammelstaden. År 1666 brann staden ned, hvarefter den flyttades till sin nuvarande plats. År 1717 plundrades Piteå af en rysk mordbrännarflotta och brändes ned. Under kriget med Ryssland 1808-1809 led Piteå också genom fiendens inkvartering och genom den pestsjukdom de förde med sig.
En af våra folkrikaste socknar är Piteå landsförsamling, som i sina 19 byar har bortåt 20,000 invånare. Trakten längs Piteå älf är berömd för sin fägring och vid dess utlopp i hafvet ligga flera sågverk, bland hvilka Storfors är det främsta.
Strax intill staden ligger ett storartadt sjukhus för sinnessjuka. Det ligger i en härlig trakt och omfattar med tomter, trädgårdar och parker ett område af 197 tunnland. Anstalten kan emottaga ända till 300 patienter.
(Forts.)
Stormfloden.
Lyktorna i fyrtornet lyste en kulen november-afton ned på ett stormigt haf. Fyrvaktaren undersökte med mer än vanlig noggrannhet låset på den kedja, hvarmed hans båt var fastgjord vid kajen.
På en hög klippa, som sprang långt ut i hafvet, reste sig fyrtornet. Denna klippa hade fordom varit förenad med fastlandet, men vågornas oaflåtliga nötning hade spolat bort den lilla landtungans lägsta och smalaste del. En träbro var dock spänd däröfver, och därigenom underlättades förbindelsen med fasta landet. Längre ut i hafvet kunde man när ebben inträdt skönja en mörk bergrygg, som stack upp ur vattnet. Denna kallades "Ryggraden", och den hade under gångna tider varit orsak till att månget ståtligt skepp krossats till spillror, innan ännu fyren stod där såsom ett varningsmärke.