Fyrvaktaren hade nästan hunnit fram till sin lilla stuga, som låg alldeles bredvid tornet, när dörren häftigt öppnades inifrån, och två kvinnogestalter syntes i öppningen. Den ena var en äldre kvinna, den andra en ung flicka, och båda spanade med oroligt forskande blickar ut i mörkret.
"Hvar är Greta?" ljöd frågan från dem båda på samma gång.
"I godt förvar. Skolrådet har skjutit upp valet tills i morgon, och därför beslöt Greta att stanna i staden öfver natten. Hu, så vinden tjuter!"
Hastigt drog fyrvaktaren sin hustru och dotter med sig in i huset. En häftig vindstöt for i detsamma mot dörren och slog hastigt igen den efter dem.
"Tror du, pappa, att Greta får platsen?"
"Det kan jag inte veta, Lisa. Men att Greta skulle bli en bra lärarinna, det är jag viss om, ty hon är varmt fästad vid detta kall."
Greta och Lisa voro fyrvaktarens döttrar. De voro tvillingar och så lika hvarandra, att främlingar knappt kunde skilja dem åt. Men vid närmare betraktande märkte man en större liflighet i Gretas sätt. Hennes skratt var muntrare och hon uppträdde med mera säkerhet än den blyga Lisa. Hon hade nu gått igenom ett lärarinneseminarium och där fått högsta betyget, hvilket storligen gladde hennes föräldrar.
Lisas egentliga håg låg däremot åt husliga göromål. Hennes små flitiga fingrar voro outtröttliga uti att sy, laga och lappa.
Dagen efter den afton vi skildrat satt fyrvaktaren och lagade nät vid skenet af en lampa, medan hans hustru och dotter tillredde den enkla kvällsmåltiden. Vinden hade nu lagt sig, och hafvet låg stilla och lugnt som en spegel. Lisa såg oupphörligt på klockan.
"Vill du röra i gröten, mamma, så skall jag gå ut och se efter, om inte Greta syns till", sade hon.