Därpå kastade hon en sjal öfver axlarna och ilade ut till båtbryggan. Hon tyckte sig där kunna urskilja en liten svart punkt som långsamt närmade sig. Snart såg hon tydligt, att det var Greta, som med kraftiga årtag förde båten framåt. Nu lade den till, och den unga flickan hoppade i land. En blick på det sorgsna uttrycket i hennes ansikte gaf Lisa svar på den fråga, som sväfvade på hennes läppar.
"Greta, kära Greta, du har inte fått platsen", ropade hon.
"Lugna dig, lilla syster, det var nog bäst som skedde", ljöd svaret.
Men Gretas läppar darrade vid dessa ord, och hennes bruna ögon fylldes med tårar. Hon satte sig på en sten och gömde ansiktet i händerna, medan Lisa knäböjde bredvid henne och sökte trösta henne.
"Berta Lang har fått platsen", sade Greta slutligen. Jag hade bättre betyg annars, men för att Berta fått mera undervisning i sång och musik än jag, så valde man henne.
"Berta Lang?—Hon som alltid var så stygg mot oss i skolan!"
"Ja, just hon."
"Vi ha då aldrig fått röna någon vänlighet af henne. Jag minns, när vi först kommo i skolan, blyga och tafatta, hur hon fick oss att gråta, för att hon skrattade åt våra gammalmodiga kläder och skämtade på våra föräldrars bekostnad. Och likadan har hon varit alltsedan, stolt, elak och hånfull."
Greta reste sig upp. "Jag trodde mig vara så säker om platsen", klagade hon. "När jag i går morse for hemifrån, såg allt så rosenrödt ut, och nu är allting så dystert som djupet därnere."
Lisa slog armarna omkring systern och tryckte henne tätt intill sig.