Fallna englar ären j dock båda,
Se, mot mitt, ert öga brinner matt!
Är för svagt att ljusets ursol skåda,
Och för svagt att bryta jordens natt.
Hvartill sällhet, dina vackra vingar?
Upp långt ofvan detta ljusa blå,
Dit min tankes starka örn sig svingar,
Bära dessa vingar ej ändå!
Lik en fjäril yrande du ströfvar,