Anderöster i lunden hviska,
Tyst, om nattens hopp.
Qvällens rodnad på fästet dröjer,
Molnet gullströr sin skära rand;
Blyg och tvekande, redan höjer
Första stjernan sin bleka brand.
Nattens slöja sig sakta breder
Öfver dimmande sjö och lund;
Fågeln tystnat, och böljan lyssnar,
Tyst i qvällens stund.