Mot oss, blott ett ljud den af oss hörde,
Och hvem böjer hit nu mer sin stig?
Så är allt på jorden blott en villa;
Allt i skenets lätta narrdrägt går.
— Först då Du i grafven hvilar stilla
Verkligt har Du hvad då återstår.
Så oss tryckte lifvets tunga börda,
Så vår vandring genom åren var;
Tills af vägens längd och törnen störda,
Ingen kraft vi hos oss funno qvar,