Och änn’ sin vårskrud undan stormen bärgar.
Ej darrar den vid höstens öppna graf,
Och inga tårar den som blomstren gjuter;
Den står, som klippan i det vreda haf,
När böljan henne i sitt famntag sluter.
När vinterns svepning höljer haf och jord
Och lifvet i naturens pulsar lyktat,
Står granen alvarsam i skendöd nord,
Ett minne likt, som undan glömskan flyktat.