Så står med styrka också mannen tryggt,
Fast ödets stormar omkring honom rasa;
Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt
Går under, likt ett skepp, i stormens fasa.
**
Vallflickan.
Tidig är morgonen än,
Fläkten så lätt öfver lunderna går,
Än han ej gått, min vän,
Än jag ej röjer hans spår;