Och minnet har jag endast qvar
Och endast saknans tår!
Med sommarns blommor slog den ut
Och var då öm och ren;
Nyss deras tid har blifvit slut,
— Dess var det längesen.
Hur trognare dock blomman var!
Af söderns ljumma flägt,
Af solens ljus i vårens dar
Hon blef till lifvet väckt,