Jorden blott Dig ger;
Intet minne Dig till trånga cellen
Vänligt följer ner.
Ensam der, kanske Din skugga klagar,
Kanske ännu der
Tröstlös vårens blommor, sommarns dagar
Och sin höst begär?
Men Du späde slumrare ej svarar
Och du småler blott —
Dock Ditt löje redan allt förklarar;