— Ack, när gubbens dag från hvalfvet skridit,
Lugnt han afsked tar;
Han har älskat, njutit, lett och lidit
Och han lefvat har.
Dig blef lifvet skyldigt allt — Ditt hjerta
Ingen fröjd här vann;
Knappt bevingad till Din barm en smärta
Före döden hann!
Ja, en graf, som tårbegjuts af qvällen,