Och endast saknans tår.
VIII.
Vid ett spädt Barns graf.
När den första vårvind jorden väckte,
Der hon domnad låg,
Känslans morgon äfven för Dig bräckte,
Lifvets dag Du såg!
Och förrän en blommas knopp sig höjde,
Förrän trasten slog,
Re’n Ditt hufvud mattadt ned Du böjde
Och Du hädan drog!