Höstens storm dess rosor icke hinner,
Glädjen der ej dör;
Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner
Vägen, som dit för.
Väl då Dig, Du drömmare, Du stilla,
Du som hamnen nått
Långt från lifvets stormar, strid och villa;
Väl Dig! Slumra godt!
Våren redan vaggan åt Dig reder,
— Åt sin lilla vän!