Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet. ”Nå, gosse”, sade han, ”hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud mot mig på redden att gå till sjöss i natt, och visste knappt hvilken skuta väntades”.
”Fröja”, svarade den andra, ”har klädt sig i ull unt silke, lauter woll unt sei — sei — hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade på mig”.
”Och lemna nu”, sade med otålighet den gamle, ”i helvete eller Lybeck ditt Tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar du vi prata Tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde och dukar om bord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens ko, än jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; ty vi få storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust att komma till ansvar för skämdt gods”.
”Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de fördömda packornas instufning och beslående, och förstört på dem alla briggens presenningar på köpet”, utfor sjömannen. ”Om icke dessa balar äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina dar. — Jag tror ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår lilla docka rakt förbi babords vanterna”.
Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes emot den ljusare horisonten, och på hvilken den gamles uppmärksamhet blef rigtad, lemnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick i tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par streck högre i vinden, och då, efter en kort segling i denna direction, den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret, lemnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick för-ut, der han sedan för de båda yngre gastarne om bord utbredde sig i sjömans-qvickheter öfver sin resa, och i sitt skrala modersmål inspäckade till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af Tyska, Engelska och Danska glosor. I detta skick lade jakten en stund derefter till sidan af den lilla brigantinen Fröja.
Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. Den skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade med alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet, att, innan dagningen inbröte, ligga så långt från kusten, att han ej skulle bli upptäckt af kronans slupar. Han var derföre i en viss ifver sina kunder till mötes på däck, och hade lemnat i kajutan sitt rykande toddyglas och sin cigarr. Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet, eller i afsigt att fördrifva det onda hvarmed landkänningen besvärade hans hufvud, hade han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad man säger, en god gir, utan att dock i något afseende vara för strängt skotad. Sedan således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med sina gastar sprungit om bord på den sednare, blef han af kaptenen välkomnad med all den hjertlighet, som hans vigt för tillfället, en bekantskap från längre tider tillbaka, och ett godt ölsinne hos hans värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att så fort möjligt var lasta jakten; de packor som skulle intagas, bestämdes, allt skulle gå tyst till, och ingen djefvul skulle våga knystra ett ord om saken i land. Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i handen och förde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ångande lukten af varmt toddy, gjorde ett ljuft afbrott mot kölden och mörkret på däck.
”Stiltje och läsegel!” började han nu; ”jag ligger här som i en säck, och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig, som ålar kring en rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck.”
”Ingen nöd, herr kapten”, sade den gamle och stack sina seniga händer in i kaminen”, vi få väder nog i dagbräckningen och båtarne ligga i land hela natten.”
”Och detta ord skall du hafva pris och ära före, gamle kamrat, och ett godt glas, förstår du. Jack! se åt i thepannan om der finns vatten, och laga en stark spik åt gubben. — Ni menar, att vi skola få vind i dagbräckningen?”
”Och en frisk märssegels-kultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går aftse”, svarade gubben, ”vinden blir väl emot; men blåser det bara, nog kommer sjömannen fram.” —