”Jagt”! utropade gossen. ”När har väl kronans slup seglat opp vår skuta, min far? Möter han oss innan vi lemnat Rönskärs udde akter-ut, så vände vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar att vi skola hafva gjort de två milen till Långö-sund, förrän han hunnit på sidan om Långö-ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen”.
”Men ändå om den andra tull-slupen är oss till mötes vid Långö-sund?”
”Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro, och om de voro tjugu i stället för två, få de dock alldrig annat än dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem”.
”Här, på samma ställe, der vi nu segla, sköts din bror i sank”, invände den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade rösten. En lång paus följde härpå.
”Jag vet ej, min far”, började ynglingen åter, ”men hvad mig beträffar, har jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar, efterspaningar och krånglerier, som företagas mot oss gossar, på klipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans egna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra, åtminstone i lugnt väder. — Nu tycker jag att blåsten håller på att skrala af; jag tror det klarnar snart igen”.
”Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjette och sextionde”, utlät sig gubben, ”men alldrig har något ord från en domares mund gått mitt hufvut så nära, som drufhaglen från dessa tull-nickor många gånger gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm i skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten opp och far sin väg, är det försent att uppsöka henne bland de andra, som sitta på klipporna, eller sväfva kring sunden. — Klara att släppa ut refven! byn pustar i själtåget redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart”. — —
Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa befallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä, och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster, som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade opp efter det andra på himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga störtskur, som passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott så mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde äfven detta, det varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef fridsamt igen, ehuru småningom, likt ett sinne, som varit häftigt upprördt och länge fortfar att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat dess uppror, försvunnit.
Ett par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggade nu, vid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn, af en lång och uthållen dyning, utan att vinna i fortkomst mycket mer än i afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande stjernor, och natten så klar, att man på den lilla farkosten, utom lyktelden, som bländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen. Vår gamle vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet, som nästan gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut. Då och då såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta ut åt sjön. Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess betydelse förstod, förnamms och besvarades af honom i samma ögonblick. Det syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den ville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det dröjde ej länge förrän en käck matros sprang opp på relingen, gjorde fast sin fånglina och helsade på den gamle.
”Fan i er och tusen grussen från Tysken”, började han; ”men hvad är det för konster att rida opp i vind, så att en fattig Töjfel skall nödgas ro armarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och del hade lätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er lägre och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken sie Döjtsch, mein liber Herr? — Hu, hu, har ni en sup?”
Vid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned mellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på en gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter, och liksom af tjenstfärdighet förekom den gamle. Derpå stack han ut skot åt storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet, afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur sin ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund.