”Neka oss icke, nådig herre, en nödtorftig tobakseld och fattig ögonfägnad”, invände med sin antagna enfald den gamle, ”vi hafva icke kök och källare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå dock ut i mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila”.

”Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk”, ropade skrattande löjtnanten; ”tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem med en laddning tobak anvisning på hvar du finnes, för att insmugla den, och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en kronans slup, medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna er” ....

”Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären”, afbröt honom den gamle. ”Om en slup blef uppbränd för er på våra trakter, så tror jag, att vår herres blixt var ute på kryss efter lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft sin hand med i ett så svårt spel”.

”Gif den gamle narren ett glas kall punsch”, sade löjtnanten till sin besökare, ”och sen klara gossar att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, så kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i qväll ger jag dig punsch, men i morgon kanske en rund kula”.

”Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan fått; men då ni nu styr förbi Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedan vattnet är rasande lågt och stenarne säkert kika efter stjernor der i afton”. Vid dessa ord af den gamla rodermannen, skildes båtarne från hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning.

Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landbon åter knappt kan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof agerande svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i den från molnet nedstörtande hagelskuren, och inskränkte, i förening med natten, till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var upphissad om bord. Vår gamla kund stod vid rodret och målade tobak mellan tänderna, som om hans mund varit en qvarn och stått i omedelbart förhållande till elementernas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten låg med sin lä-sida tätt invid vattnet, och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett duschbad från för till akter. Den gamle hade hela sin kraft och sin instinctlika bekantskap med rodret af nöden, för att i hvarje stund moderera fartygets lopp opp i vinden och hindra det att antingen kantra eller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta rörelser, och förstod att liksom taga väldet af tvänne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte storsegels-skot och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet.

”Och får icke nu”, så började han, ”lilla Fröja fötter under sig, att komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?”

”Så framt hon ej förut i natt hittat på holm-ön eller något annat torrt ställe”, invände den gamle.

”Allt annat”! sade gossen; ”man påstår att hennes kapten skall känna lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet deraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl alldrig söka hamn, innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder”.

”Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre du der för-ut”, ropade den gamle, och fortsatte derpå: ”Hvad han har att ge oss, må han ge snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en sträng jagt i morgon.”