I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom kretsen af den beqväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt befinner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflygt till en ödslig hafsrymd af norden, öfver hvilken October-qvällen nyss dragit sin köld och sitt mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den växande svallsjön, som det svarta, sjelfva natten förmörkande molnet vid horisonten anklaga för opålitlighet. Den enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor for och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker ut från kusten, och oaktadt den skrala vinden temmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land, och vant sig att älska dess mångfalldiga yppighets-artiklar, hvilka, då deras mer eller mindre ändamålsenliga construction, sällan kommer att afgöra menniskans vigtigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot om bord på jakten, skall genast mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla på pumpstången fästade lyktan, vara färdig att garantera skrofvets symmetri, seglens stora men välberäknade dimensioner och framför allt vanan i den hand, som sköter rodret. Det är denne öfvade styrman, som utgör den enda synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men axelbred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka rock, och som, att dömma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i förkajutan, och såväl denna deras tjenstledighet, som den redan halftsväfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke snart kommer att vända. Och nu, då läsaren skyndar hem tillbaka, i afsigt att, med förvärfvad åskådning af localen, invänta berättelsen om de händelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas såsom ett slags afbrott i återresans enformighet.
Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvilken den aflägsnat sig en par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd för sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af stora skepp, som dels med landets solida producter, dels i utländska frakt-speculationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt från Medelhafvet, eller med barlast från någon närmare plats, sen de der föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I stället för dessa skepp såg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och små briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare belopp än deras effectiva last medhade assignationer och credit, för att åter importera utländningens småkram och glitter. Då denna handel tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i conflict med lagar och författningar, var det naturligt att ur densamma ett smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer fullkomna sig i detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade, jemte hindren, utvägarne vuxit och förmångfalldigats, och den framgent fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt täta förluster, drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilta speculanten.
Ibland medlen, att eludera författningarne och undslippa deras verkställare, var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda trakter af skärgården till upplagsplatser. De armerade små slupar, som hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i nejden af reddarna, utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af nätterna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon trång vik, på hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom i öppna hafvet; men när qvällen kom med skymning, hissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under natten, med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva communicerat tecken med fartyget, lade till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett djerft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig fram öfverallt och voro likaså otröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess transporterande från klyftorne i skärgården till köpmannens magaziner i staden. — Och nu måste det bekännas, att den bekantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares.
De svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt fått den tillbakastucken i sitt förvaringsrum, förrän han fann sig öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll tungt ned bredvid honom, följde skrapande ut med relingen ett ögonblick och tog tag. I samma stund föll en annan längre förut, jakten stannade med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den gamle hade straxt då han hörde haken falla, gissat hvem han hade att tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhelsningen af hans efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för sitt värf.
”Hvarifrån är båten och hvarmed går den” ropade en röst från tull-jakten, ty en sådan var den angripande seglaren. ”Från skärgården herr Löjtnant, och med litet tjärvatten på botten,” svarade i en ton midt emellan skämt och enfald den gamle vid rodret, ”men låt för all del hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör oss snart klara sen, ty byn ligger på gudnås och jag har lång väg i natt ännu.”
”Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare”, sade med förtrytelse tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå om bord på skutan, ”ty jag gissar att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned några pipor rum i ditt skojar-fartyg, att blanda ut tjärvattnet med; men så låfvar jag alt ge dig en tung kula i vattengången, hvar du an må träffas, och kommer du helskinnad undan kronans slup, sen jag en gång kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt district för dig och dina efterkommande.”
”Jag tror, nådige herre”, genmälte den andre, ”att det ej skall komma derhän, och gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, att jag skulle vilja dö, såsom jungmannen från norra skären. Gossen, säger man, kom med två pipor rum i sin båt och råkade ut för kronans jakt. Han lär ej haft lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom båten och rum-pipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk grogg.”
Ett hjertligt skratt af belåtenhet, ljöd från tull-slupens alla vinklar, och förströdde för ett ögonblick det alfvar, som hittills rådde.
”Nå”, sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i sin egen slup, med antydning att han ej funnit något, ”nå, herr löjtnant, vi äro på ärliga vägar, efter litet spannmål, gudnås, för oss och våra arma vänner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle lukta af rum, eller förbjudit gods. Derföre må ni släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda, och behöfva ligga på fritt vatten, för att klarera den.”
”Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som jag en gång fått mina jernklor i skråfvet på”, sade löjtnanten, för hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa, också utom gubbens enträgenhet, var tydlig; ”och lita på, att du icke alla gånger kommer undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar fara efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? du lär väl ej ärna ljustra midt i hafvet, eller hur?”