”— De längesedan ren förstummats nu,
”Och af den svaga il på lifvets verldshaf,
”Som dock hans lätta farkost kunde krossa,
”Nu endast återstår den ringa svallvåg,
”Hvars gröna dyning sig från vår till vår
”Allt mera matt och omärkt hvälfver öfver
”Ett hjerta, hvilket hunnit klappa ut.
Lurendrejaren[2].
(En scen på Hafvet).
[2] Med Författarens tillåtelse hafva Utgifvarne aftryckt denna novell, hvilken visserligen redan engång förut varit införd i Helsingfors Morgonblad för 1833, i den öfvertygelsen, att liksom det säkert skall välkommet för den, af hvilken denna novell tilläfventyrs allsicke blifvit läst, det äfvenså för hvarje annan skall blifva kärt, att upplifva minnet af en Scen, tecknad af en mästarehand, hvilken är för väl känd för att stycket behöfde vidare förklaringar för sitt återuppträdande.