”Stiltje och läsegel!” utropade kaptenen, ”ni är fördömme mig utan brassar i hufvet. Tror ni att rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, min gubbe, fäll!”
”Icke ett korn derunder och att tala alfvarsamt kapten: Jag har sex barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärde. Jag har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna rock och känn efter om jag har en torr klut på min gamla kropp, och blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra likars tjenst, och många ärr, sådana som detta.” Härvid viste han sin nacke, hvarest en löskjuten spillra efterlemnat ett djupt numera igengrodt sår.
”Stopp, stopp! min gamla vän, eller slår jag presenning för din mund, ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två stora tårar på kinden innan han visste ordet af, ditt mått skall du hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra kunder svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! men jag ligger här som i en säck, och vår herre vet hur jag skall komma ut till sjöss igen.” —
Samtalet, som troligen ej kommit att stadna af brist på ämnen, afbröts genom Styrmannens inträde i kajutan, och tillkännagifvande att de bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och, efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser beträffande nederlags-plats för varorna, deras sorgfälliga vård och dylikt, åtskildes de båda contrahenterna i samma vänliga förtrolighet, som utmärkte deras möte. Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår gamle kund, som vi numera åter se vid rodret på sin egen skuta, sökte kusten med det honom anförtrodda dyrbara godset.
En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest den lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig, för att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende å kurs och segling. Det närmaste land en seglare från vår fastställda punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till namnet bekanta för läsaren, nemligen Rönskär och Långö, hvilka på en sträckning af två dryga mil, utbredde en till utseendet oafbruten, rak och kal strand mot hafvet. Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda temmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den sednare af de nämnde holmarna, höjde sin rygg betydligt öfver vågen, och, sedd från längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann man att stranden bildade en trubbig vinkel inåt, och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till utseendet ena holmen tvenne.
Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa vatten, ingen fri communication mellan hafvet och de små fjärdarne, emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linie af flere hundrade famnar, från strand till strand, sammanband de båda holmarne, och var så grundt och stenigt, att endast små fiskarbåtar, och detta blott vid lugnt väder, kunde leta sig väg mellan dess skarpa, tätt spridda hällar. När derföre vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården, hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet, var han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han valde Rönskärs udde, såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land. Som han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han sig kunna lemna det farliga stället akter-ut, innan tull-slupen hunnit ut ur sitt nattqvarter, eller, om den nu vore tidigare till vägs än vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och i fall han valt vägen kring Långö udde, hade han riskerat en vidsträcktare och ända in på dagen förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles osannolikt möte med den andra tull-båten, som hade sin kryssning åt detta håll. Men vid alla de ovilkorliga fördelar, som gubbens tagna kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog, för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen. Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, viste sig den långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle började tveka om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten, eller begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta sednare fall var för honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen, dyningen började krusas af lifliga fläktar, och ett gladt sorl af böljan vid fartygets bog, vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles betänkligheter för hoppet, att efter vunnet ändamål, få hvila sin af vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs på Rönskärets ur fjerran framskymtande udde.
Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo opp mot hvalfvet, de spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna fartyget för en frisk och jemn vind, med pilens fart fram mot kusten.
”Se”, sade den aderton-årige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här tillförene, och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, ”se, min far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror vi få storm i sol-uppgången.”
”Om den ville komma förr!” anmärkte den gamle.
”Dessförinnan”, fortfor sonen, ”borde vi väl hafva länsat förbi Rönskärs udde. Jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den.”