”Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig”, ropade Gubben med sin vanliga commando-ton, utan att lemna ett svar på sonens halfva fråga.
”Det är vår lycka”, fortfor denne i det han efterkom befallningen; ”jag har alltid tyckt att vår jakt går bäst för slörhän.”
”Det är vår olycka”, invände den gamle, ”ty om vi möta tull-slupen, hafva vi desto svårare att vända om till Långö-sund.”
”Hvad skymtar der så hvitt mellan träden på udden”, utbrast gossen nu, i det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.
”Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser mot morgonrodnaden. Akta dig gosse, att se spöken på ljusa dagen”, svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första ögonblicket ovillkorligt studsat vid ynglingens utrop.
Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande momentets närhet verkade på gossen; men samtalet fortsattes icke mer af honom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och väntan, för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.
Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skummhöljda udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden. Då viste sig rörliga ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen holme, och straxt derpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna commando-ord hördes från den, och signal-flaggen sväfvade opp mot toppen af dess mast. Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu opp ur hafvet i hela glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.
Ett skarpt skott från tull-slupen, hvars kula tog vatten några famnar akterom den lilla jakten, förklarade och gaf vigt åt flaggens mening, i det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden, och de båda fartygen af den skulle för en handvänning undanskymmas för hvarandra.
”Klar att ge akt på slupen, gosse”, ropade den gamle, som med oafvänd blick fixerade udden af den förr omtalta, på ett godt afstånd från land liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga opp mot vinden.
”Klar att ge akt”, svarade ynglingen, ”slupen syns redan; nu klarerar han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart.”