Invid min sida, likt en skyddarinna;
Mot fiendskap och våld jag tryggad står,
Hon sviker ej, då krigets åskor brinna.
När skönheten, när helsans friska ros
På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar;
När dess behag och ungdom flyr sin kos,
Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; —
Då är, o stålbrud, högre änn’ din glans,
Och lifvets sol uti ditt klara öga
Sig speglar gladt, — och upp till hjeltedans