Ur själens ark — och kom ej mer igen.
Min tro, mitt allt, mitt lif du är o flicka!
Och dock! — Om blott på en af dessa frågor,
Som anden gjort, jag finge svar, — lik stormen,
Som bryter blomman, kastar henne bort
Och känner hvarken smärta eller fröjd,
Jag skulle offra dig, mitt allt, min kärlek
Åt vreda makter, skulle slunga dig
I dessa böljors spöklikt hvita armar,
Se hvarest afgrund slukar dig och — le.”