”Ännu jag älska kan! Fast jord och himlar
Och hafvets afgrund evigt gäcka mig;
Fast denna Gud, hvars sköna dikt jag trodde,
Hvars höga allmakt allt försona skulle,
Ej mera på sin egen allmakt tror;
Fast hvarje bubbla har sin egen himmel,
Och hvarje himmel är en flyktig dikt — — — —
Likväl jag älskar — en förtviflans kärlek,
Som icke frågar hvarför? — Ve, o ve!
Med delta hvarför flög min tro, min dufva,