Men vågen suckade och steg och sjönk,
Han såg mot himlen opp, af samma makter
Förföljda såg han molnen kämpa, fly —
Då känner han hur kring hans bröst, som bäfvar,
Två veka armar smidigt linda sig,
Ett hjerta känns emot hans eget klappa.
”Du här?” han säger, och sitt sköna rof,
Den veka liljan, darrande i stormen,
Han sluter eldigt uti starka armar.