Och denna aning om hvad stort hon kan,
Och detta tvifvel på sin egen höghet,
Dem kläder menniskan i ljusets skrud
Och faller ned och tillber såsom Gud —
Men hjertats längtan att sin storhet njuta,
Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft,
I verldens chaos åter mörk försvinna,
De skapa menniskornas evighet” — — — —
— — — — — — — — — — — — —
Mot hafvets djup han sänkte mörka blicken,