Förr’n menskan hunnit ödets irrgång lära,
— En svårlärd kunskap — förr’n hon mägtar leda
Naturens krafter, och dess mål bestämma,
Skall hon ej veta, och ej kunna tro.
— — — — — — — — — — — — —
En ofrivillig vördnad för den stora
Och höga kraft, hvars frö i själen gror,
Men, utaf brist på värme och på ljus,
Sitt hjertblod ej i dagen mägtar skjuta,
Sig tränger aningslik på själen, anden: