Och vinden kysste floret på hennes hatt.
Men främst uti högsätet naturligtvis
Satt Evas egen mamma och Emilis;
Hon såg på sina döttrar, på alla tre,
Och log och tänkte: ”säkert mig likna de!”
Hon såg tre rosenknoppar på hafvets blå,
Hur mången bölja kysste de späda små;
Hon såg tre gracer gunga i Amors char,
Och smålog åt krigsguden, som styrman var.
Och vinden sprang så frisk öfver vågens kam,