Hur lätt han är om hjertat, hur glad i håg.
Men Linas röda kind blef i hast så blek;
Den lilla blef så ängslig vid vågens lek,
Hon lutade sitt hufvud mot modrens bröst
Och klagade så barnsligt och bad om tröst.
Och Kejsarinnans sköna beprydda slup,
Han bar de unga lätt öfver böljans djup;
De vackra strålar glänste på fjärdens blå,
Och den som skrifver detta såg tyst derpå.