Då det Finska lifvet andas;
Och, der förr blott mörker fanns,
Stråla i ungdomlig glans.
Men då ligger jag i mullen,
Under tysta blomsterkullen;
Och mitt namn, min lyras slag
Bleknat för en högre dag.
Sörjen toner, skaldens öde,
Sjungen hur’ hans lif är öde! —