I skogen gick en yngling en kulen hösteqväll,
Då månans strålar lekte ibland träden,
Och mången stjerna strålade så klar på himlens pell,
Men vissna voro blommorna på heden.
Och ynglingen, han tänkte: „Ack hade jag ändå
En vän, som ville med mig här uti skogen gå!“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
Då kom en elfvadrottning, ljuf som en sommarsky
Och skön lik en Augusti-natt i norden:
O, hör mig, bleke yngling, du får ej från mig fly,