Men säg mig, hvi du är så sorgsen vorden.
Hvi vandrar du så ensam i ödslig hösteqväll,
Säg, trifs du icke bättre vid härden i ditt tjäll?
Och vinden hven så dystert uti skogen.
„Du ber mig att dig säga, hvi jag så sorgsen är,
Och hvarför jag ej hemma trifs vid härden;
Du väna elfvadrottning – jag har en vän så kär,
Hon kärast är mig utaf allt i verlden!
Och intet är mig rikedom, och prakt och gods och guld,
Emot den vännen kära, min mö så skön och huld'“