Och vinden hven så dystert uti skogen.
„Och sorgens dagar kommo och hösten blef så tung,
Och ofta var jag sorgsen i mitt sinne;
Jag sökte dock mig trösta, jag var ännu så ung,
Jag hoppades att bo i hennes minne.
Nu kan jag dock ej mera, som förr, min älskling tro;
Och derför börjar sorgen uti mitt hjerta bo!“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
Och liten elfvadrottning, hon satt på tufvan der;
„Jag dig förstår, men lyssna hvad jag säger: